På väg mot nya höjder

Vi lever i ett samhälle som gör sitt bästa för att tillfredsställa alla våra behov. Har vi inte några behov så lever vi även i ett samhälle som försöker skapa nya åt oss. Allt går helt enkelt runt på tanken om någon sorts evig tillväxt, vilket inte existerar någon annanstans i naturen.

Därför kan man, på ett filosofiskt plan, börja fundera lite på detta med att vi nu har drabbats av en pandemi. Inte för att på något sätt förringa det individuella lidandet i denna svåra stund, men kan det vara så att naturen vill påminna oss om att vi fortfarande är en del av den – naturen alltså.

För även om vi mentalt har tagit oss ur detta ramverk så är vi en art bland alla andra. Att vi har kommit på fantastiska tekniska framsteg så som bilar, Signia tillbehör och osthyvlar gör oss inte till något annat än en av alla de arter som lever på jorden. Det gäller att vara ödmjuk inför detta faktum. För naturen bryr sig varken mer eller mindre om oss än allt annat som den inrymmer.

I det stora hela har vi precis samma roll att spela som den lilla näbbmusen eller enorma valen – vår egen. Kanske kan det känns lite jobbigt att inse att det är så. Samtidigt är det en sorts tröst. Det finns inget annat vi kan göra än det vi gör just nu – vi är människor. Som art har vi överlevt i hundratusentals år. Förhoppningsvis kommer vi att göra det minst lika länge till.

Resan framåt innebär att vi kommer att behöva hitta tillbaka till de vanor som vi en gång i tiden hade – när vi tog hand om varandra inom stammen. Idag är stammarna större, och därför också opersonligare. Kanske behöver vi hitta nya vägar genom att åter jobba tillsammans i mindre grupper – för planetens bästa?